fridapyret

Ja det känns verkligen som denna veckan har sprungit iväg. Vart har dagarna tagit vägen?? Dennis garage fest var lyckad trots snö storm, kom det en del folk och vid 3 låg jag i sängen och var helt slut. Jag har verkligen blivit en pensionär. Men jag fick sovmorgon i alla fall och tur var nog det.

Denna veckan har jag var varit på mvc (mödravårdcentralen) på rutin besök. Allt var bra men jag måste få i mig mer järn. Fast jag äter järn tabletter så räcker inte det. Så nu blir det till och äta mycket spenat och broccoli. Jag var också hos läkaren och fick nytt sjukintyg. jag fick ingen smyg titt denna gång men jag ska ju till östra om 8 veckor och göra ett ultraljud för att se så bebisen inte har tillväxt hämningar.

Jag har börjat känna barnet mer och mer nu. Det är som små puffar inne från magen. Dennis har försökt och känna lite men då slutar barnet så typiskt men det kan vi inte göra nått åt.

I torsdags var jag och Dennis på bio för första gången i Sverige. Vi har bara varit på bio när vi varit i polen. Vi såg snabba Cash, den va hel okej men jag hade nog förväntat mig mer. Men som tur är fick Dennis fri biljetter av en kompis i födelsedags present så det var gratis i stort sätt.

I onsdags så gick våran boxer till tv sönder så då var vi utan tv hela onsdag kväll och torsdag. Tänk att man kan bli så rastlös. Fast jag inte kollar på tv under dagarna så blev det ändå lite tomt man som tur är hade våra kära grannar en likadan box så nu lånar vi den tills vårat nya kommer.

Pyret.

Jag kan fortfarande inte fatt vad som hände med Frida. Det gör mig så jävla förbannad. Det är det svåraste för mig jag. Att jag fortfarande är arg….

Jag vet att jag borde va tacksam för att jag är gravid igen och allt det här. Men vad hjälper det när jag lever med en ständig ångest och oro. Ja det är jätte kul att vi ska ha barn igen men ingen i denna planet kan säga att detta barn kommer att leva när det föds.  Det jag har från Frida har jag tagit vara på men för mig är det allt för lite jag vill ha mer. Jag vill ha ett barn som inte går att få.

Och det som är ännu värre är att jag inte alls är ensam om dessa känslor. Det finns tusentals med mammor och pappor som har änglar som jag kallar det. Alldeles för många enligt min mening. Det som inte skall hända händer och det ända man kan göra är att titta på och kämpa vidare. Kämpa kämpa och kämpa. Det e fan inte lätt…

Vill också skänka en tanke till lilla Felicia som nu tyvärr gör Frida sällskap. Jag har haft kontakt med Felicias mamma ett tag.

Ta ett ljupt andetag och lyssna på texten…
http://www.youtube.com/watch?v=vmQocfDaBPo

Igår var vi på ultraljud. Det var mycket grundligare den här gången än med Frida. Hon kolla hjärtat, magen, moderkakan och mycket mer. Det kändes tryggt. Allt såg jätte bra ut. Bilderna blev inte så jätte bra och vi fick bara två. Men det är bättre än inget alls.

Tjock har jag med blivit vet inte exat hur mycket jag har gått upp men jag börjar känna mig otymplig och klumpig. Nästa vecka skall vi till mvc så då får vi se hur mycket jag har gått upp.

Efter det var vi och handla inför Dennis fest som skall ske på lördag. Dennis har fått för sig att ha garage fest. Vi ska vara i hans garage som han hyr. Det blir nog skoj. Vi ska flytta på bilar och andra saker så vi får plats så vi ska duka långbord. Grillen kommer stå på, men det blir nog bara grillad korv för våran del. Grill säsongen har ju inte börjat riktigt än.

Jag var hos Sara i fredags och tittade på hennes häst som hade växt jätte mycket. Efteråt tog vi en kaffe och jag fick en hel påse med bhar som var för små för henne. Det var ju toppen, min passar inte längre. Så nu är dem tvättade och klara för användning.

den lilla i magen 

pyret

Vad gör man när man tappar sig själv. Man vet liksom inte vem man är längre och man känner inte igen sig själv.  Eller sitt beteende. Det kan vara små saker.

Jag tappade en del av mig själv i och med händelsen med Frida.  Men jag nu hittat tillbaka och det har tagit tid men med hjälp av psykologer har jag nu börjat se ljuset i tunneln. Och jag vågar tro på mig själv och livet. Och ett litet hopp finns inom mig. Sorgen kommer man alltid, men det är lättare och leva med den.

Hormonerna vallar upp och ner, och humöret svänger men det tillhör graviditeten. Vikten ökar och kläderna börjar bli trånga. Jag kan inte säga att allt är bra. Men jag mår bra och jag tror att bebisen också gör de.

Imon är det dags för ett besök hos frissan. De blir till och klippa mig kort igen. Lägger upp ett kort sen.

Måste bara nämna att jag är såå avundsjuk på lena och Moa som åker till LA på måndag eller tisdag, dem blir borta i två veckor och jag hade gärna hängt med. Lyckostar. Hoppas ni får slippa snö…

Kram pyret