fridapyret

2009-08-27

 

Vi var i polen på semester. jag min ambo Dennis och hans far andres. vi hade varit på en festival och var på väg till Poznan en stad där vi skulle spendera resterande dagar av våran semester. Jag kände att jag hade ont i magen som mensverk ungefär. Vi stannade på en bensintapp för att tanka och jag passade på att gå på toa. Jag märkte att jag blödde. jag gick ut från toan för att se om bensin tappen hade bindor, nepp allt var tomt inte ens tamponger hade dem. Jag gick ut till Dennis som rökte lite längre bort och sa jag måste ha bindor jag blöder. ”Va du e ju gravid” svarade han. ”ja jag vet de men det kan inte hjälpas, nu bölder jag och jag vill gärna ha en binda.” Dennis gick in på tappen och fråga men inte nått. Jag ringde Dennis mamma och berätta att jag hade ont i magen och att jag blöder. Ring Östa sa hon. Jag la på och ringde östra sjukhuset för att få rådgivning. Jag berätta att jag var gravid i 32:a veckan hade ont i magen och blödde lite och var i utlandet. Dennis tog telefonen ifrån mig och började prata med barnmorskan. Uppsök läkare sa hon och det gjorde vi. Vi åkte till ett sjukhus i närheten. Dem ville lägga in mig men läkaren kunde inte komma idag så dem skulle hålla koll på mig men undersökningen skulle ske imon. Men det finns en kvinnoklinik fem minuter bort och dem kan undersköka henne idag. Efter som inte jag fattar polska fick Dennis och hans far översätta hela tiden. Och efterson jag inte blödde mer och inte hade mer ont så satte vi oss i bilen och åkte till kvinnokliniken. Jag satte mig på en stol och Dennis satte sig bredvid mig. Dennis pappa knackade på en dörr öppna och gick in. Kvinnorna i väntrummet blev hysteriska och blängde på mig och Dennis. Dörren öppnas och Dennis pappa ropar på oss. Jag kommer in i ett rum och sätter mig på en annan stol för att vänta på läkaren. Sköterska som var i samma rum som oss fråga hur ont jag hade och hur länge jag hade blött. Dennis pappa förklara så gott han kunde. Läkaren öppnar en dörr och ber oss stiga på. Hon bad mig ta av mig kläderna nertill och sätta mig i stolen. När jag gjorde detta hör jag Dennis säga ”fan vad du blöder”. ”titta inte då. Detta ska du inte se” fräste jag tillbaka. Läkaren ber mig kliva ner och ta på mig kläderna och följa med henne i ett rum intill. Hon gjorde ett ultraljud. Jag såg det lilla hjärtat så. Och jag kände mig trygg hon lever tänkte jag det är det viktigaste. Läkaren pausar i bilderna och mäter olika kroppsdelar. Hon skriver ut en lapp med olika siffror på. Vi går till Dennis och hans pappa och dem pratar. Läkaren förklarar att jag är öppen 1cm och det kan vara orsaken till att jag blöder, men det är ingen fara. Barnet ser bra ut men det är väldigt litet och enligt måtten på barnet är du bara i vecka 27 men det kan lika väl vara ett litet barn men allt ser bra ut, men du borde läggas in på sjukhus för observation. Jag skriver en remiss till dig som gäller hela polen och vilka sjukhus som helts och jag skickar med er mina anteckningar. Vi lämnade rummet och gick ut, vi satte oss på en bänk utanför. Dennis ringd sin mamma och jag ringde östra igen som sa samma sak. Läggas in på sjukhus ville jag inte i alla fall inte här i polen. Vi vela fram och tillbaka en stud. tillslut sa jag att jag måste fortfarande ha bindor. Vi gick till närmaste affär och handla bindor och två bananer till mig.

Till slut bestämde vi oss för att åka till Gdynia och ta båten över till Karlskrona och så fort vi var i Sverige åka till närmaste sjukhus. Vi tänkte att det är bättre att chansa än att läggas in här.  Vi hämtade våra biljetter på stena terminalen och det var precis så vi fick en hytt. Vi fick packa om bilen och dra ut våra väskor som låg längst in. När vi gick på boten kände jag en viss trygghet. Jag skulle hem och allt skulle bli bra. Jag skulle till mitt land och de var bara lite vatten som hindra mig, men jag var ju på båten och den forsade bort vattnet med des gigantiska motorer. Vi skulle hem.

På båten letade vi rätt på hytten la in våra väskor och gick för att äta i restaurangen. Det var lång kö och vi ställde oss sist. Då kom en kille fram och säger att vi skall gå före eftersom jag är gravid. Jag peka på den mat jag ville ha utan någon som helst matlust.  Men jag åt ändå för barnet skull. Vi åt klart och gick runt på båten en sväng, vi spelade på en armade banditer. Dennis vann så vi fick gå ner till informationen för att lösa in vinsten. ”Dennis vi måste ju ha vatten i natt” sa jag så vi gick till shoppen först. Vi hittade först inget vatten så vi gick till kassan för att fråga. Där var det en medelålderskvinna med ljust hår. Vi pratade en stund med henne och berätta att jag inte mådde så bra och att vi skulle hem till första möjliga sjukhus i Sverige. Hon sa att hon har gått igenom två förlossningar och varit med på fyra så de kommer säkert gå bra. Hon önska oss lycka till och vi gick vidare till informationen. Dennis löste in vinsten och berättade hur det var med mig och fråga vart vi kunde vänd oss om läget skulle bli sämre i natt. Personalen visade Dennis bryggan där han skulle knacka på fönstret för där att det alltid två personer. Personen som satt i informationen skrev ner mitt och Dennis namn och hytt nummer för att lämna till personalen i bryggan. Vi gick tillbaka till hytten för att spela Yatzy som sysselsättning. Vi kolla på en karta över Karlskrona så vi såg på ett ungefär vart närmaste sjukhus låg. Jag ringde min bror och sa att vi kommer i hamn 07:30 och att sen åker vi till sjukan. Inga problem fick jag till svar. Jag hoppa in i duschen och la mig i sägen för att försöka sova lite. Då knackar det på dörren. Dennis tittade på mig och öppnade. Där stod kvinnan från shoppen tillsammans med den annan man. ”vi undrande bara hur det var med dig.” ”joo de lugnt inte värre än innan” svara jag. Dem frågade om dem fick ringa sjukvårds upplysning för att höra sig för om dem kunde förbereda sig på något sätt om något skulle hända inatt. Ja sa vi och tänkte vilken service och tyckte att det var ett bra ide`. Jag gav dem mitt personnummer och berättade när jag märkte att jag blödde. Dennis berättade om läkarbesöker på kvinnokliniken. Efter en stund kom dem tillbaka. Kapten har beslutat att vända båten och evakuera er. Kapten fick stränga åder från en överläkare att du måste till ett sjukhus efterson vi inte har några resurser på båten för en förlossning. Vi vet inte hur vi ska evakuerar er men gör er redo så återkommer vi.

Mitt hjärta slog. Jag tänkte nej de går ju inte jag skulle ju hem de e ju inte långt kvar vi har ju åkt i 2 timmar minst. Vi är ju halvvägs. Dennis ringde sin pappa för att säga att han skulle vända tillbaka till Gdynia. Jag ringde min bror och berätta och sa att jag hör av mig när jag vet vart jag är. Vi ringde också Dennis mamma och berätta och hon trodde att jag skoja. Nej tyvärr jag hade hoppats att de var så men så var det inte. Det knacka på dörren igen och där stod dem ingen. ”nu är det dags. Vi vet inte vart ni hamnar för vi fick ingen hamn plats i Gdynia men det kommer en räddningsbåt och hämtar er och dem bestämmer vart ni går i land. Men antagligen kommer ni hamna i en hamn vid Hel för vi är inte så lågt där i fån. Vi lämnade hytten och hyttkorten. Vi åkte ner till lastbryggan och gick mellan lastbilar och bilar. På vissa ställen var det så trångt så det var prisic så jag kom i mellan med min runda mage. Vi kom fram till ett ställe där det stod en ung tjej och gav oss flyt västar. Hon berätta att båten som kommer inte är så stor. Jag såg en inre bil inom mig att en liten eka med tak kom puttrandes. Jag började bli lite orolig. En lucka på väggen öppnades och jag såg vågorna skvalpa. Skummet susade förbi och jag tänkte att snart saktar färjan nog ner. Men så fel jag hade. Jag såg ett blått blinkade ljus och tyckte att det var lite komiskt med syrener på havet de e ju inte så att man missar stena färjan. Jag såg båten köra förbi och det var ingen eka utan en mycket större båt. Sen försvann den igen och kom tillbaka då ser jag två killar hoppa på stegen som hängde ner från stena färjan. Jag går fram till luckan vänder mig med ryggen mot havet och börjar klättra ner för rep stegen. Jag ser i ögon vrån hur båten försvinner och kommer tillbaka igen jag tar det sista steget ner men känner inget under foten så dem två killarna lyfte ner mig. En utav killarna satte mig i det ända rummet som fans. Och där satt jag. Det kändes som en evighet innan Dennis kom. Och när jag väl såg han såg jag på hans ansikte hur orolig har var. Vi satt och höll varandra i händerna och såg hur stena Line båten försvinna. Vi började sakta ner och jag såg ljuset från hamnen. Vi la till och jag kliver av båten och ser en ambulans med tre personal, två grön klädda killar med gevär antagligen från militären. Så for jag kom i land kom ambulans killarna och tog hand om mig. Dem la mig på en bår och rulla in mig i ambulansen. Jag skrek till Dennis och sa att dem inte skall åka utan dig. Dennis stod och pratade med militären för att försäkra dem att vi inte var immigranter. Dennis kom in med våran packning och satte sig. Ambulansen började köra och Dennis försökte se sig om. Jag tror att han fråga vart i skulle och ringde där efter sin pappa och sa att vi är på väg till Puck.

Tillstut var vi framme. Två av killarna bräde upp mig för trapporna medans jag låg kvar på båren.  Vi kom till en korridor och jag såg en gammal dam och en yngre. Vi gick in i undersöknings rummet. Än en gång satte jag mig i gyn stolen. Hon titta i mig eller hur jag ska förklara. Hon drog fram ultraljus apparaten. Hällde på gelen på min mage och börja rulla med hantaget. Jag såg inte skärmen och inte Dennis heller. ”tyvärr hjärtat slår inte” säger hon Dennis behövde inte översätta jag förstod ändå. Dennis accksepterade inte det och ville se och hon visade skärmen och fortasette rulla med apparaten på min mage. Jag fick också se. Jag grep av panik och klev av stolen och började klä på mig för och gå därifrån för hon ljög för mig. Det var inte snart hjärtat slog för några timmar sen det är inte möjligt. Dennis ringde sin mamma och grät och skrek. Dennis bad mig sätta mig i stolen igen, jag gjorde som han så men inga hjärt slag. Jag klev ner igen och ställde mig mot Dennis och kramade om honom. Han hade sin mamma i telefon fortfarande och jag tror att vi alla tre grät. Dem sa att dem måste sätta igång förlossningen med hjälp av dropp. Men jag vägra. Nej jag skall inte föda då får ni göra kejsarsnitt. Så e det bra. Läkaren sa att det gör dem inte om det inte måste . Bra sa jag då åker vi vidare till nästa sjukhus. Det funkar inte så du måste försöka föda vanlig, går inte det får vi göra kejsarsnitt och det är lika dant på alla sjukhus. Jag vill gå ut och röka sa jag. Dennis och läkaren tjafsa en bra stund om rökningen, tillslut fick vi gå ut och röka om vi lämnade alla våra saker kvar inklusive pass. Vi gick ner för trapporna och satte mig på asfalten och ringde min mamma och sa mitt barn är dött. Jag grät och skrek, Dennis höll om mig och prata med någon i telefon. Vi var tvungna att gå in igen. Jag satte mig på en stol och sirra rakt ut. Tillslut säger Dennis att farsan e här jag ska bara öppna för honom eftersom alla dörrar in är låsta. Dennis och hans pappa stormar in i rummet och Dennis pappa tar över samtalet med läkaren. Jag får göra ultraljud igen eftersom Andrzej (Dennis pappa) vill se. Totalt gjorde jag fyra ultraljud. Andrzej förklarar att om jag inte börjar förlossningen nu kommer jag att bli väldigt sjuk och få havandeskaps förgiftning eller nått liknade. Och det hjälper inte att åka vidare heller för det är samma på alla sjukhus, det är för din skull. Jag visste inte nått då men jag bad att få gå ut och röka igen. Jag kunde ju lika väl röka ihjäl mig nu. Och det fick jag om jag gick med på att läggas in jag gick med på det.

Dem satte dropp på mig och skulle detta inte ge någon effekt skulle dem göra kejsarsnitt på mig. Jag sa att jag alltid ville ha med mig Dennis eller Andrzej oavsett vad jag skulle göra. De gick dem med på. Jag fick skriva på papper på att jag godkänner att dem vårdar mig. Vi fick ett litet rum som dem inte brukade använda. Där stod det två sängar och ett nattduksbord. Väggarna var gul målade men inte en behaglig gul utan en äcklig gul. Vi fick använda båda sängarna och jag fick ett nattlinne i papper och en massa ihop vikta raddor av papper för att ha som bindor. Jag so inte mycket man slumra av och till och när jag sov drömde jag. Jag vaknade av att dörren öppnades och fyra kvinnor kommer in i rummet. Läkaren som tog emot oss och tre andra personer. Dem viska en stund och gick sen. Dennis sov då och Andrzej var inte i rummet. Jag smög mig ut för att röka med min dropp flaska i ena handen. Dem hade inga mobila droppställningar.

Det gick några timmar min mamma och Dennis mamma kom. Jag fick byta rum. Jag hade helt tappat tidsuppfattningen.

Jag kände ett hårt tryck från magen och ner. Jag känner att jag måste krysta men jag får inte. Andrzej säger till sköterskorna som säger att jag inte skall krysta och att det är dags. Andrzej springer för och hämta Dennis. Och sköterskorna tar fram papper och andra redskap. Den tar på sig förkläden. Dennis kommer med andan i halsen och tar min hand. Och jag får äntligen krysta. Jag känner hur blött det blir under mig och ser att sköterskorna duckar lite, det var mitt vatten och i och med kraften från min krystnig kom det till andra sidan av rummet. Jag tycker på två gånger till och sen känner jag inget mer.

Dem frågar om jag vill se barnet. Dennis säger att han redan sett och jag sa ja. Dem la upp henne på mitt bröst och jag sa till Dennis vad var det jag sa, jag sa ju att det var en flicka hela tiden min Frida. Jag tittar på henne och beundrar henne. Vad vacker hon är. Mörka små hårstrån på huvudet och små händer. Jag räknar fingrarna och tårna. Allt är okej. Jag väntade på andetagen, men ingenting kom. Hon bara låg där. Det såg ut som hon sov. Dennis lyckades ta två kort på mig och flickan. Sen tog dem bort henne. Min mamma och Dennis mamma kommer in i rummet. Dennis mamma förklarar att den måste skrapa mig för att få ut moderkakan, men att jag kommer få smärtlindrig så du slocknar. Jag vet bara att dem stack mig och sen minns jag bara att jag flyttar mig från en säng till en annan.

Jag vaknar i mitt gamla rum som är tomt. Jag börjar klä på mig för att gå ut och röka. Jag kommer halvägs i korridoren när jag hör någon ropa jag fortsätter att gå. Sen ser jag min mamma, Denis mamma, Dennis pappa och Dennis. Anette (Dennis mamma) frågar vart jag är på väg. Ut för att ta ett bloss sa jag. Jag var fortfarande drogad så dem följde mig till sägnen igen. Jag somnar till en stund och vaknar. Dennis ligger i andra sägen och sover så nu passade jag på att röka. Jag ringde lena och berätta allt. Hon grät lika mycket som jag. Jag gick tillbaka och skulle hopp in i duschen. Jag gick och fråga efter en handduk. Jag fick ett örngott och ett pappersnattlinne. Jag tror inte hon förstod vad jag mena. Dennis pappa kom och jag förklarade för honom så han gick till sköterskan och fråga igen. ”jo jag förstod att hon ville ha en handduk men vi har inga handdukar här” svarar hon. Jag duschade och fick sen frukost som bestod av tre skivor bröd och en korv. Jag tvingade i mig maten.

Jag fick permition från sjukhuset men vi var tvungna att komma tillbaka vid två. Vi gick till ett kommunhus för att få födelsepapper på Frida. Eftersom jag inte kunde språket var vi tvungna att skaffa en tok och det var inte lätt vi fick några telefonnummer av svenska ambassaden mer hjälp av dem fick vi inte och dem viste vad som hade hänt. Jag är än idag förbannad på dem, de är deras jobb att göra allt dem kan det betalar jag skatt för. Jag och Dennis satte oss och tittade på dem som arbetade där. Andrzej fick inte tag på någon tolk. Jag gick ut och sa att jag kan gifta mig om det hjälper. Men det krävs också en tolk för det. Jag gick upp igen och då hade dem kommit på ett sätt. Dem hitta en paragraf som gjorde att Andrzej kunde tolka och Dennis fick ta mitt efternamn så han kunde stå med som far. Jag skrev på papper efter papper och dem stämpla alla papper. Utan stämplar är papperna värdelösa. Det var klart. Frida hade födds den 28/7 2009 kl 16:50 och dött den 28/7 2009 kl 16:50. vi gick för att äta. Maten smaka skit. Vi gick tillbaka till sjukhuset för att jag skulle ha min medicin. Jag ville bli utskriven men dem ville behålla mig över natten. Jag gick med på det jag orkade inte bråka. Jag fick mina tabletter och jag fick gå. Vi gick till en begravnings byrå. Vi berättade vad vi ville. Hon skulle kremeras så vi kunde ta med oss henne hem. Det var inga problem. Vi gick tillbaka till sjukhuset. Jag satte mig i sängen med Dennis bredvid mig. Till slut somna han av utmattning och jag bläddra i olika tidningar och parata med min mamma och Dennis mamma. Det kom in en sköterska med mat. Det var soppa. Jag ska aldrig klaga på mat igen. För den soppan smakade värre än mina egna spyor. Till efterrätt var det någon slags risgrynspudding med jordgubbs sås. Den var helt okej om man bortser från såsen.

Nu blev alla utkastade för besökstiderna var över för idag. Mamma och dem hade lyckats boka ett hotellrum. Det var ju inte så lätt när vi var på kusten och semestertider.

 Dennis stannade hos mig och vi prata begravning och gravstenar. Det kändes så overklig och hemskt. Vilka sa vi bjuda och inte. Idag minns jag inte vilka vi bjöd till begravningen vi skickade bara en massa sms. jag kände mig apatisk. Jag ville inte göra nått. Jag var fruktansvärt rädd för och sova, för drömmarnas skull. Jag kunde inte gå och lägga mig utan Dennis vi min sida och det räckte att jag fick känna han eller höra han andas.

Jag fick permison över natten så jag slapp att sova där. Vi lyckades få tag på en stuga mitt på landet där getter och hästar rymde, och tuppen och hönorna kom och vi matade dem. Varje kväll tände vi ett ljus. För Frida var vårt ljus. Det var lika sorligt varje kväll. Vi åkte för att handla mat och lite kläder. Varken jag eller Dennis hade några rena kläder.

Dagen efter begav vi oss till sjukhuset. Dem gjorde en hemsk undersökning på mig. Inte för att det var värre en en strandad kontroll på ett gynekolog besök men för mig kom allt tillbaka. Och att se på ultaraljus skärmen att det va tomt var hemsk. Fast jag inte hade någon mage kvar ville jag så gärna se ett litet barn där ändå för det var det jag hade sett tidigare.

Jag blev utskriven och fick recep på medicin jag skulle ta. Inte för att jag ville, men för att jag måste.

För att inte bara bli sittand i stugan i väntan på att gravsten skulle bli klar och att Frida skulle kremeras åkte vi till Hel. En jätte fin kust stad så långt ut på kusten man kunde komma. Vi fördrev tiden där en dag genom att gå runt på stan och äta mat. Jag har nog aldrig längtat hem till Sverige så mycket som jag gjorde dem dagarna i Puck. Och just då hatade jag Polen och allt som hade med det att göra.

Tillslut var allt klart vi åkte för att hämta Frida och stenen. Och vi lämnade Puck. Vi hade en lång resa framför oss och att det var sommar och sol med 25 grader gjorde inte saken lättare.

Dem dagarna i var i Poznan letade vi efter kläder till begravningen det skulle bli perfekt bestämde Dennis. Han hittade tillslut en ljus kostym och han var så stilig. Jag hittade en klänning och en vit bolero. Vi sa till alla som vi hade bjudit till begravningen att det skulle vara ljus klädsel. Tanken med det var att det inte skulle bli en mörk begravning för Frida för oss är ljuset hon är ju ett barn. Vi begav oss hemåt och resan var lång. Jag sov inte en blund i bilen men en stund på båten. Den här gången skulle jag hem om jag så skulle få simma över. När jag väl kom hem blev det inte bättre. Vi kom hem en tisdag och begravningen skulle vara på fredag. Program blad skulle ordnas. Vi skulle träffa prästen och berätta hur vi ville ha det eftersom varken jag eller Dennis är kyrkliga ville vi inte ha för mycket av dem biten och vi valde egna låtar var av en skulle min kusin spela och sjunga. Dem dagarna han jag inte tänka så mycket på det. Men när jag kom in i vårt sovrum och såg att spjäll sängen inte stod där vi stält den då brast det igen för mig. Dennis lillasyster hade plockat undan alltig. Jag ville bara hämta sängen och montera ihop dem igen och ställa dem där den skulle stå. Det var ju så roligt att göra det. Och jag och Dennis hade gjort det innan vi åkte till polen tillsammans.

 Dom här dagarna innan begravningen hann jag inte känna efter. Det var så mycket stress.

BEGRAVNINGEN:

Det var hemskt. Vi kom till kyrkan 10 min innan det skulle börja och många av våra vänner hade redan kommit. Jag hälsa nog på dem flesta. Jag och Dennis gick till kyrkan för att lämna programbladen. Framme vid altaret låg alla kransar och urnan stod i mitten. Allt var format som ett hjärta. Det var så vackert. Vi gick ut igen och rökte och sen gick vi tillbacka för att sätta oss. Jag kan inte förklara med ord hur varcket det var. Vi lämnade kyrkan för att gå till graven där begravningen skulle fortsätta. Eftersom varken jag eller Dennis ville sätta urnan i marken fick vaktmästaren göra det. I polen hade vi köpt en tröja till Frida. Den fick åka med urnan.

Så här såg det ut på kvällen samma dag som begravningen.

jag pratade med en vännina idag om allt som har hänt. det hon sa var helt rigtigt och det är att jag alldrig kommer att glömma det här och att det inte alls är konstigt att jag vill sätta upp kort  på mitt barn för det som har hänt skall jag inte föneka eller förtänga utan snarare vara stolt att ha fått blivit mamma. och jga håller med henne till fullo.
jag är en stolt mamma trots att mitt hem inte inehåller barna skrik eller barna skratt, men de gör inget att ljuden inte finns här för frida finns inom mig. för mig är hon en ängel med lite förstora vingar som hon kommer växa i sig. det knakse låter hemsk att jag fantiserar så men det gör mig glad fast med en saknad av min runda mage så jag får tårar i ögonen, för det e ju nu jag skulle varit som rundast. dom här sisia månaderna. och det är också därför jag inte kan glädjas åt andras gravidtiet för det är ju en viss avensjuka och en längtan fån mig. det är inte det att jag hatar alla som är gravida det är bara jobbigt att se för jag skulle ju vara det, men nu e jag inte det och de blir ju såå jätte fel.... men till alla gravida jag hatar inte er personligen utan jag hatar att jag inte få klapp min runda mage så som gravida gör.
jag och dennis är forfarande mamma pappa och barn och det kommer vi alltid att var för frida finns men bara inte på jorden..

lilla pyret

alldeles stax skall jag bege mig till ikea och köpa en tavel hylla eller list, till korten jag fick på frida igår. jag belv super nöjd. dem är gjorda på kakel men en liten ram om kring. bestälde en till min mamma och dennis mamma också. det var första gången på länge som jag var nöjd med något jag gjort. det kankse verkar konstigt att sätta upp kort på sitt döda barn men hon ser inte död ut utan det ser ut som hon såver, och för mig är det som att sätta upp ett kort på ett vanligt barn...så varför skulle jag inte kunna sätta upp kort på mitt barn när alla andra gör det. 
smtidigt skall jag träffa en vännina där och dricka kaffe och tjöta...
gjorde de i går efter kuaton med och de va skönt att få träffa henne de va länge sen...
kuraton tycket att jag kanske borde kolla på alternativen att gå me i en grupp som typ. spädbarnsfonden eller vi som fölorat ett barn men jag vet inte rigtigt... ska kolla bättre på deras hemsidor och så....det kankse är bra hinner inte mer nu måste rusa...



lilla pyret