fridapyret

 

Nu efter två månader har skatteverket kommit fram till att vi måste ha ett faderskapsintyg. Det tog alltså två månader för dem att konstatera det. Ja vad gör man då, jo vi har fått vända oss till familjerätten och dem i sin tur skall ha ett möte med hela gruppen så att det inte blir fel. Vi fick även en ny handläggare på skatteverket. Den andra orkade väll inte med oss. Jag menar vi vet inte hur man går till väga med folkbokföring av ett barn vi har ju aldrig varit med om det innan så det är ju klart att man ringer och frågar. Det e väll inte så konstigt. Hade jag och Dennis varit gifta hade det varit lättare för då säger svenska lagen att det är han som är faraden till Frida men bara för att vi är sambos blir det mycket svårare. Mycket konstigt tycker jag då man kan vara lita otrogen som gift som sambo. Helt sjuk. Jag säger bara jävla byråkrati. När det gäller sådan här saker hatar jag Sverige och jag börjar undra vilket lan jag igentligen bor i. både jag och Dennis måste skriva på ett papper på familjerätten. Det räcker inte med att både han och jag erkänner att det är han som är pappa. Jag menar båda var ju där när Frida tillverkades och båda va med i leken. Så det hjälper inte att vi säger till skatteverket dem måste ha ett papper…. Irriterande. Jag blev jätte arg i torsdags när Dennis ringde alla samtal. Det är ju bättre att han ringer jag tappar bara humöret och blir arg. Och då e det inte kul.

Jag har nu börjat på mitt nya jobb. Jag skall vara där i 3 mån till att börja med sen får vi se hur det blir. Jag har i alla fall överlevt en vecka nu och det är helt okej, men det var kämpigt förra veckan i och med att jag inte har jobbat heltid sen i maj någon gång, eftersom jag var halvt sjukskriven största delen av min graviditet. Så jag var helt utmattad efter jobbet. Men nu börjar det bli bättre och jag har fått upp tempot igen.

 

 

 

 

pyret

Här kommer lite bilder från begravningen

En gång i veckan går jag till en kurator. Detta möte sker på östras kvinnoklinik. Så varje vecka står jag utanför och tar en sista cigarett innan jag skall gå in. Varje vecka funderar jag på varför man har statt kuratorerna som har hand om sådana fall som jag varit med om sitter där. För varje vecka ser jag gravida kvinnor som skall till ultraljud tillsammans med deras patener. Varje vecka kommer något par ut fån dörrarna med ett stort leende och pratar om hur fin barnet blev på kortet. Varje vecka kommer nya föräldrar ut genom dörrarna men en bilbarnstol men en liten ficka eller pojke. När jag rökt klart och kliver genom dörrarna ser jag minst ett par som sitter och väntar på att släktingar och vänner skall komma och se deras barn. Den korridoren är väldigt lång. Varje vecka går jag med nersänkt huvud mot trappan. Hissen tar jag inte i fall någon annan skulle kliva in med mig, t.ex. ett barn eller nyblivna föräldrar, det klarar jag inte. Jag kan inte se upp ur marken när jag går i korridoren inte för att jag skäms utan för jag vill slippa se det som finns där. Mammor som ammar, pappor som håller som sitt käraste dem har fått. Avdelningen att jag inte vill se det är för det är en saknad jag känner varje dag. En saknad som jag inte kan få bor nu.

Jag har så mycket kärlek jag vill ge till Frida som jag inte kan eftersom saknaden tar över. Nu när jag sitter här på golvet och skriver rusar tankarna. Jag tittar på hennes kort jag har på väggen och tänker varför det skulle bli så. Om det nu är ödet varför blir det så här.

Jag har läst på lite fakta om detta jag har varit med om och det är 500 kvinnor som drabbas på ett år. År 2009 är jag en av dem 500 som drabbats. Vilka är dem andra 499?? Hur tänker dem, hur mår dem. Sitter dem som jag och längtar efter att få hålla sitt barn, sitter dom hos en kurator varje vecka?

 

Häromdagen köpte jag nejlikor till Frida och skulle sätta i en vas vid hennes grav. Men när jag skulle ta bort dem gamla blommorna satt dem fast, vattnet i vaserna hade fryst och jag fick inte bort blommorna eller lagt i dem nya. Så jag fick ta med mig mina blommor hem och bara tända ett ljus. Nu väntar jag på att kransarna skall komma så man kan köpa en fin och lägga där så det inte ser så tomt ut.










pyret

Idag har jag träffat en ny pykolog. Jag fick till gång till henne genom mitt försäkringsbolag. Nu har jag orkat börja ta tag i alla dessa samtal till försäkringsbolag och skatteverket. Vissa kanske tycket att det är försent att ta tag i det nu men jag har liksom inte haft orken till de. Det är inte så lätt eftersom Frida föddes i utlandet måste henne födelseattest och dödsattest översättas när det är klart får vi hennes fyra sista siffror i personnumret och då blir hon även folkbokförd i Sverige. Kanske många tycker att det är en bagatell men hon måste bli folkbokförd för kyrkogården kräver detta. Men allt kommer lösa sig till slut.

Min psykolog sa till mig idag att detta måste få ta tid och bara tiden kan få mig att må bättre. Det kändes skönt att höra eftersom jag träffa en idiot till läkare förra veckan som tyckte att de har gått långt tid och att det är dags för mig att gå vidare. Men för mig är det inte bara att gå vidare jag skall ju kunna leve ett normalt liv utan ångest och en massa sorg. Jag blir ju inte mindre ledsen eller känner mindre saknad bara för att tiden går. Jag kommer bara i framtiden lära mig att leva med saknaden på ett annat sätt än vad jag gör idag.

Det är ändå ganska hårt för mig att gå på dessa besök i och med att man pratar om händelsen på ett helt annat sätt och river upp allting igen… jag är riktigt trött i huvudet efter det. Men jag ser det ändå som en bra hjälp på vägen.

Men jag är hemma igen på heltid efter att ha testat och jobba 50 % i tre dagar. Det inte alls bra del för att jag inte kan utföra mina normala arbetsuppgifter och min chef skulle ge mig lite andra saker jag skulle göra men det gjorde hon inte och jag fick ta egna idéer och dels att stressen gjorde att jag kollapsa när jag kom hem efter andra dagen. Jag känner mig helt handikappad och maktlös vi får väl se om försäkringskassan godkänner detta…

 

 

pyret

 

Ja nu har de gått två månader sen allt hände. Saknaden av min dotter ä stor. Att inte kunna hålla om henne eller att föra hennes skrik som ett rop på hjälp. Hon bor inte där jag bor. Jag kommer aldrig mer kunna hålla henne eller känna lukten av henne. Kärleken för henne kommer aldrig att ta slut och inte heller saknaden. Den tomheten jag känner inom mig är hemsk och trots att jag har människor omkring mig som älskar mig känner jag mig tom och ensam. Jag tycker att livet är orättvis och hemsk. Vem har bestämt att detta ska hända och varför händer det. Ingen människa i värden borde få uppleva detta. Jag är en mamma utan ett barn. Det är fel. Mitt hus skall vara fullt av kärlek och barna skrik. Men istället hör man tystnad och vinden susa utanför. Älskade Frida varför är du inte här man mamma och pappa. Vi saknar dig så. Vår kärlek kan vi inte ge dig och all denna kärlek vi har för dig försvinner inte. Jag skulle kunna göra vad som helt för att ha dig vid liv. Varför fick inte du leva???

Frida mamma och pappa älskar dig….

 

pyret

 

Dem senaste dagarna har jag känt att motvinden i mitt liv har lättat lite och jag har mått rätt så bra utan att känna skuldkänslor. Jag vet inte om det beror på att jag ridit 2 dagar i rad nu och att det gick så jävla bra på ridningen igår eller om det är att jag börjat pussla som har gjort det..

Jag känner mig mer motiverad och att jag börjat acceptera situationen mer och mer. Och börjar inse nu att jag tyvärr inte kan välja att vara ängla mamma utan att det bara att gilla läget och försöka göra det bästa av det som går. Så som att graven är fin och gå dit och tända ljus. Jag börjar fundera på vilka snitt blommor som klara frost och kyla nu när vintern är på väg.

Jag har fått mina journaler från sjukhuset i polen. Det var ingen liten Bunte. Andrej (Dennis pappa) har översatt det han kunde fatta för mig. På obduktions papprena stod det att frid var het frisk fast liten och att hennes död berodde på att moderkakan lossnat förtidigt och där med har näringen till henne varit begränsad. Det var hårt att höra men samtidigt skönt. Det var lite som att bita i det sura äpplet. Det var skönt att få höra att hon var helt frisk men samtidigt då veta at hon var frisk och inte få behålla henne vid liv. Jag fattar inte varför moderkakan lossnade… de gör mig irriterad. Det borde inte få hända. Andrej (Dennis pappa) tog med sig kopiorna till Polen nu när han åkte i måndags för att få dem tolkade av en tolk han känner. Och det är jag tacksam över för det är en viktig sak för mig. Dels för att kunna läsa själv och dels för att kanske kunna vis för min läkare och få svar på eventuella medicinska frågor.

Jag mår lite upp och ner och vissa dagar är bättre än andra och därför känns mitt liv som en tsunami…

 

 

pyret